Att smita in bakvägen i bildsamtalet.
Vygotskij talar mycket om människan i kulturen, om ömsesidig utveckling och ständig förändring. När man arbetar med elever på omvårdnadsprogrammet måste man arbeta i två skikt -dels med eleverna där de befinner sig och dels med eleverna i förhållande till patienterna. Det skapar en komplex men väldigt intressant situation där man hela tiden måste vrida och vända på frågeställningar och funderingar. Det känns alltid viktigt att få dessa 16-20 åringar att redan inför sin första APU(arbetsplatsförlagda utbildning) kunna ställa sig utanför sig själva, kunna sätta sig in i en annan människas situation och känna empati gentemot personen. Själv arbetar jag mycket med bilder och reflektioner runt dem; Frida Kahlo beskriver smärta i sina bilder på olika sätt, sin egen kroppsliga smärta, sina kärlekssorger och andras inre liv i centrum. Xet gjorde bilder med vänster hand efter sin stroke och där kan pratar vi mycket om skapandets helande process och behovet av att återerövra förlorade förmågor efter en stroke. Åke Johansson beskriver livsfrågor som ligger nära ungdomarnas egna frågor som balansen i livet, längtan att vara någon annan, känslan av instängdhet mm. Att känna igen känslor som smärta och sorg är ett tema som återkommit hos elevgrupper. Eleverna gör skriftliga reflektioner utifrån vad de känner och upplever i bilderna, jag gör en sammanställning av det och vi samtalar runt det gången efter. Att jag gör på det viset är för att då ställs allas sätt att se på samma nivå utan att de dominanta kan påverka direkt och de tystlåtna eleverna får en chans att bli lyssnade på. Att passera gränsen för grupptryck och att alla känner att deras synsätt är viktigt är en del i arbetsprocessen.
Jag har arbetat många år som vårdlärare på omvårdnadsprogrammet och har alltid läst mycket om och också upplevt patienters behov av skapande,. De har behov både att se på konst och att arbeta kreativt med egen konst. Därför arbetar jag mycket med kreativa processer gentemot eleverna, där de får lära sig hur man på enkla sätt kan utveckla ett mer kreativt arbetssätt i vårdarbetet. Att arbeta med sinnes- och minnes stimulering på olika sätt,använda dofter, färger, tyger med olika strukturer, skapa känslor med musik, använda konst, foton och filmer.
2009 gjorde jag ett speciellt projekt där jag använde eleverna i mitt konstskapande. Jag gick sista terminen på min textilutbildning i London och ville skapa ett konstverk utifrån sagan ”Rödluvan och vargen”. Jag frågade den klass jag hade mest just, OP2a och de sa ja till att delta. Jag berättade för eleverna om de olika varianter som finns av sagan och sedan berättade jag den variant som jag bestämt mig för att använda, den ”vanligaste men ej för utslätade varianten”. När jag berättat sagan för eleverna fick de sitta tre och tre och försöka hitta vad sagan egentligen handlar och vad den kan säga oss idag. Eleverna diskuterade och kom fram till olika idéer, men allt handlade om att lämna sitt hem/ sin familj, gå ut i världen och vad som händer då. Utifrån diskussionen bestämde vi oss för att använda tre frågor som alla skulle besvara skriftligt;
What do you think is the meaning of life?
What do you see as obstacle to achieve that?
If Little Red Ridinghood would live today who or what do you think would tempt her to take another road than her mother told her to go?
Vi arbetade på engelska eftersom materialet skulle presenteras i London, men eleverna fick välja om de ville skriva svaren på engelska eller svenska- om de valde svenska översatte jag det och fick sedan deras godkännande på det.
Vi gick igenom svaren och det som deltagarna fick upp ögonen för var hur olika deras syn på framtid och risker faktiskt var, trots att de upplevde sig som en homogen grupp.
De svaren och diskussionen efter använde jag mig av när jag skapade mitt bordsspel ”Rödluvan och Vargen”. Mitt bordsspel består av olika vägval i livet, och konsekvenserna av dessa val.
Att reflektera över drömmar och livssituationer är viktigt för elever som ska möta döende, sjuka och handikappade människor och förstå deras sätt att vara på, så att träna sig i att reflektera är viktigt. Att hitta sätt att öva sig att systematiskt se saker på flera olika vis tycker jag är viktigt precis som Karolina säger i ”Gör om mig till bild” av T. Koppfeldt. Fast jag vill tillägga att jag som lärare också hela tiden lär mig av elevernas olika synsätt.
Jag kände också under arbetets gång att eleverna blev stolta över att jag tog deras idéer på allvar och verkligen lät dem påverka arbetet. Jag håller med Meyerson(Gör om mig till bild, T Koppfeldt) i hans tankar att något externaliseras när man skapar; arbetet gav stolthet och stärkt identitet hos en grupp som i årskurs ett hade problem med gruppdynamiken.
Det som kändes fascinerande i efterhand är att jag började med en vag ide om ett konstverk jag ville göra och det slutade med att jag fått ett ingång till reflektioner i temat ”ungdomar situation”.
Något jag tycker är intressant är det som T. Koppfeldt tar upp i ”bearbetning genom bildsamtal” om att etablera lyssnandet: att tala, närma sig, att lyssna inåt mot konstverket och låta ekot gå inåt i sig själv kan ge ungdomar så mycket. Det flöde av medier som kastas över dem gör dem i vissa lägen avstängda så min syn är att etablera lyssnandet är viktigare idag än för 30 år sedan.
Något annat jag upplevt som är spännande när man tar ett etablerat namn som ”Rödluvan och Vargen” så innebär det att betraktaren ofta börjar med att leta efter de artefakter som SKA finnas från den version av sagan som fanns i dennes liv. Först efter en stund kan de gå vidare och se det som faktiskt finns i bilden. Bildordning och ordordning är ibland en hjälp men kan också ge vissa effekter som man inte räknat med- det ger lite extra spänning i tillvaron att få lita på det oväntade.
